Jag är en person som klagar mycket. Det är en del av min vokabulär, och rentav min humor. Jag brukar klaga på rätt mycket, och det gör vi väl egentligen alla. Sen plötsligt börjar man fundera på varför man klagar egentligen. Man har väl det ändå inte särskilt jobbigt?

Oftast gäller det helt vardagliga saker. Man klagar över sitt överfulla schema, att saken man tänkte köpa var slutsåld, att man har tråkigt, att man aldrig hann se det där programmet som kom på teve osv.. Sen skäms man lite. För fram kommer den där moralpredikande rösten man har i huvudet och säger att det finns många som har det mycket värre.

För det finns det ju. Det finns alltid de som har det värre. Oavsett hur illa du har det kommer det att finnas någon som har det värre. Det kommer aldrig egentligen att vara synd om dig, för du har det trots allt rätt bra. Men jag tror inte att det är nåt fel på att man känner så ibland, som om det vore synd om en. Det är väl då man inser att man egentligen mår bra. Och det är alltid skönt att berätta om sina problem, hur små eller stora de än är.

Att klaga löser kanske inte alltid problem, men att låta bli att klaga löser inte heller några problem. Istället kan du använda den insikt du fått, dvs att du egentligen har det rätt bra till skillnad från många andra, till att njuta av livet eller försöka hjälpa någon annan.

Jag tror att det är bra att klaga lite, även om det inte får bli det enda man gör. Och i vissa fall rentav borde, eller måste, man klaga. Man ska inte stå ut med allt bara för att någon annan har det värre. Svaret på frågan i rubriken är alltså ja.